Skönare utan cf. Eller?

 Många, och då menar jag MÅNGA, frågar ofta: skulle det inte vara skönare utan cf? Vissa tror att svaret är enkelt. Att svaret är: såklart! Så är det inte riktigt. Utan cf så tror jag inte att jag skulle uppskatta livet så mycket som jag gör. Jag tvingades att växa upp snabbare än dom flesta i min ålder för jag hade inte tid att vara barn så länge som jag skulle vilja. Det finns självklart både fördelar och nackdelar med cf.
 
Nackdelar är allt jobbigt som hänt, när jag bara ville gräva ner mig någonstans och slippa allt, skita i alla mediciner för jag blev ändå bara sämre och sämre, alla gånger jag missat skolaktiviteter. Listan kan göras lång... Alla gånger man gick och lade sig och undrade om man skulle vakna dagen efter. Alla gånger man vaknat mitt i natten av att man nästan drunknar i sitt eget slem. (True story) Hur många gånger jag tänkt på hur allting skulle bli om jag dog? Alldeles för många för någon i min ålder. Ibland tänkte jag på hur skönt det skulle bevara att dö, om man tänker på det i en jobbig situation det vill säga. Slippa tänka mer, slippa inhalera, ta mediciner, vara inlagd, låta andra oroa sig för min skull. Det kändes som ett bra alternativ vid ett flertal tillfällen. Sen började jag tänka på min nära och kära. Alla som alltid ställt upp för mig när jag haft det som jobbigast. Då börjar man direkt tänka om och tar sig i kragen. Att dö är den enkla vägen ut men det betyder också att man någonstans längs vägen gav upp. (Och jag är inte den som ger upp) 
 
Men utan cf skulle jag inte ha lika mycket livserfarenhet som jag har. Jag skulle inte ha träffat så många underbara läkare och sjuksköterskor som jag har. Det  har format mig. Gjort mig till den jag är. Jag har lärt mig att leva i stunden för jag har aldrig vetat hur morgondagen skulle se ut.

Sen operationen har jag börjat glömma hur mitt liv var innan, vilket skrämmer mig lite. Jag vill inte gå och älta allt som hänt men jag vill inte glömma vad som hände. För det var min verklighet just då, ingen dröm. Jag vill kunna se hur det var så jag kan minnas och se glädjen jag faktiskt upplevde när jag mådde som bäst, när jag och pappa gick på bio när vi var inlagda i Lund, clownerna på avdelningen i Kristianstad. (I love You Bönan och Laila!;)) Men också nu sedan operationen har jag börjat planera framåt. Hur jag vill att mitt liv ska se ut. Hur ska jag bo när jag flyttar hemifrån? Vad ska jag jobba med? Innan räckte min planering bara fram till nästa inläggning. Mer visste jag inte. Så mitt svar på frågan är: Nej, jag är tacksam att jag fick cf. Det har varit en otrolig resa och ett inre krig som jag vann. Jag föddes stark och kommer dö starkare. Livet har varit tufft i femton år så det känns som att vad nästa etapp än blir här i livet, så kommer jag gå segrande ur det. :)
//Moa :)

Kommentarer
morfar säger:

Du vet att vi är SÅ glada för din skull!
Nu vet du att vi kollar era tre tjejers blogg.
Många kramar till er tuffa brudar!
Pok!

Svar: Ja det vet jag. ;-) kram på er med, hälsa wendela!!!! //Moa
WeJustBreathe

2013-05-26 | 09:26:29

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback