Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva... Mitt huvud är fyllt av tankar som jag bara måste få ut. Man kan väl kalla detta en liten mindre svacka.
Jag började tänka på vad som hade hänt om jag inte fick de nya lungorna? Var hade jag varit nu? Förmodligen inlagd på CSK eller i Lund. Jag hade säkert legat i sängen nu. Haft slangar överallt med sondmat och syrgas. Jag hade bubblat när jag andas och säkert hostat som vanligt. Jag hade längtat. Längtat efter lungorna, kanske till och med bett... Trots att jag inte ber vanligtvis. Jag hade bett till Gud om en chans till ett nytt liv. Jag hade lovat allt för att få gåvan. "Jag ska be till dig varje kväll! Jag ska göra allt som du vill!" Jag är inte troende så jag känner att ingen skulle höra mitt rop på hjälp, men försöka duger... En till hostattack. Jag hade kanske ringt i klockan bara för tröstande sällskap men bara i några minuter innan ett annat barn behövde hjälp. Jag hade många runt mig men jag känner mig som sista människan på jorden. Ensam och utlämnad till ödet.
Jag hade varit förbannad!! Varför ska all skit hända mig?! Cf, diabetes, gluten och astma!!! Varför jag?! Vem fan jävlas med mig? Jag hade varit avundsjuk på alla jag känner. Fan, varför får dom gå hem från skolan när dom har ont i magen medan jag sitter vid bänken med hög feber och syrebrist?? Varför gnäller dom över en liten förkylning när jag går runt med permanent lunginflammation och varje andetag gör ont?
Jag hade blivit ledsen. Många sa att dom skulle ta över mina sjukdomar om det hade gått. "Men gör det då!!!! Ta skiten! Jag vill inte mer! Jag pallar inte!" Men det går inte. Verkligheten bitchslapar mig i nyllet. Aj... Jag visste fakta. Jag visste vad som var möjligt. Att ge någon annan sin sjukdom går inte. Önsketänkande funkar men att det slår in, tveksamt... Jag ville somna och inte vakna upp igen förens jag är frisk. Man blir inte frisk över en natt. Tanken om att dö snurrar runt i huvudet. Va skönt det skulle vara!! Slippa allt. Alla mediciner, inhalationer, intravenösa kurer, press att kunna ta vara på sig själv. Jag kunde det, inga problem! Jag hade kunnat vara ensam i en vecka och sköta allt. Och när man alltid varit så så har omgivningen vant sig vid det. Man blir ett lätt barn att ta hand om för hon kan allting själv. Toppen! Jo, det är bra men jag var tvungen att få svära fan och helvete över min hemska sjukdom ibland och det kände jag inte att jag kunde för det skulle förstöra min image av "mig".
Och om vi ska ta det ännu längre? Tänk så hade jag inte hunnit få mina lungor? Jag kanske hade gått bort i en sjukhussäng. Med mina nära och kära bredvid mig snyftandes. Jag skulle inte komma tillbaka hem från sjukhuset denna gången. Hur gammal skulle jag bli? Vet inte. Kanske 17-20? Inte mer än så. Jag skulle inte haft en pojkvän, bott i en egen lya, skaffat jobb etc. För mitt liv skulle inte vara så länge till. Jag hade gått miste om egentligen allt livet har att erbjuda. Jag hade dött utan vidare livserfarenhet, för den jag hade sträckte sig inte utanför sjukhusväggarna. Alla mina planer som jag gått och filat lite i hemlighet på hade inte blivit verklighet.
Det är rätt sorgligt att tänka såhär men det är sanningen om mina lungor hade dröjt eller aldrig kommit och om det är något jag lärt mig från min resa är att man ALDRIG kan blunda för sanningen. Detta är tankarna från en femtonårig tjej. Det var aldrig glitter, killar och fjärilar. Det var det riktiga livet och döden som nästan knackade på.
Det positiva med detta är att jag FICK mina lungor och i precis rätt tid!!!!! Och det gör att jag nu kan fortsätta fila på mina planer, skaffa jobb, kille och lya OCH reflektera över mitt "tidigare liv". Jag vet att jag är given en gåva och jag gör just nu allt för att ta vara på den!!
Svackan är över!!! Jag kvar fått ur mig det jag ville och det jag vill att DU tar med dig från denna texten är att man som sjuk måste få vräka ur sig ve och förbannelse över saker och ting ibland. Ingen klarar att gå och bära på det själv. Tack och god natt.
//Moa :)