.

HEJ!!! Det var ett tag sen! Jag har egentligen inget att skylla på så jag hoppar över det. Jag har njutit av sommar och värme och så var det med det. 

 

Igår var det kul för några av mina kusiner och deras mamma och min farbror (det blev långt..) hälsade på. Vi grillade, lekte kurragömma med min minsta kusin Lilly och allting var väldigt trevligt. Sen hade mamman, Linda, planer på att vi skulle och bada i en sjö. Jag blev jätteglad för jag minns inte sist jag kunde bada i en sjö utan att bli helt utmattad om jag ens KUNDE bada. Sen kom ju första problemet, jag hade en bikiniöverdel. That's it. Ingen underdel. Badade jag naken? Såklart inte! Jag hittade ett par cyklingbyxor som jag vek upp lite. Toppen! Så jag tog på mig dem och en tröja över bikinin så man såg lite vardaglig ut. Sen bar det av till sjön. Innerligt hoppades jag nog att vi skulle vara ensamma där men i mitten av sommaren, i en liten by, är det för mycket att be om. Stranden var full och jag tänkte; Aja! Inget man kan göra åt det. Det är ju inte jag som äger stranden. ;)

 

Jag hade gått hela dagen och intalat mig själv att jag skulle klara det. Vad? undrar ni kanske...? Mina ärr. Mina ärr som jag förmodligen inte hade varit här idag om jag inte haft dem. Jag hade gått och intalat mig själv att jag inte ska behöva täcka över det och jag var nästan glad över att gå ut och visa upp dem. Sen kom osäkerheten och slog mig i nyllet. Jag såg några gamla klasskompisar som jag gick tillsammans med i F-3 och genast så kröp jag på marken. De är liksom inga jag pratar med mer och jag ville bara sjunka genom marken. 

 

Förstå mig rätt nu, jag är väldigt stolt över mina ärr. Som sagt så kanske jag inte hade levt idag utan dom men jag vet hur allmänheten fungerar. Om det är något "fel" på någon så döms man. Precis som tidigare inlägg som beskriver att vara handikappad även om man kan gå så kände jag att jag behövde gömma det som var "fel" med mig. Det ledde till att jag tog inte av mig tröjan till att börja med. Ni som någon gång har badat med kläder på vet att det är tungt så till slut fick jag ändå ta av mig tröjan. Men ändå så kunde jag inte gå runt och visa mina ärr utan jag höll mig i vattnet och hade ändå trevligt. 

 

Jag är och har aldrig varit orolig över vad folk ska säga till mig för jag har hört allt och om man är otrevlig mot mig så kan man förvänta sig att få tillbaka. Det jag är orolig över är när folk pratar bakom min rygg utan att ta reda på fakta. För jag vet inte hur jag ska kunna veta vad som sägs och inte heller hur jag ska ta mig an det. Då känns det lättare att inte ge andra en anledning att prata. Vara så normal (bläh) som möjligt och bara smälta in i mängden. Å andra sidan så badade jag med kläder på så mission failed men ändå. 

 

Men nästa gång ska det bli annorlunda. Ärren kommer inte försvinna så jag ska bara vänja mig vid dem. Snurrigt inlägg kanske men skit samma. Ha en bra fortsatt sommar. :)

//Moa :)