.

Före, under och efter. :)

Jag tänkte skriva lite om mitt liv innan transplantationen, under och nu efter. 

 

Innan: Mitt liv bestod av inhalationer, intravenösa kurer, sjukhusbesök med mera. Det är rätt kul, jag känner ALLA som jobbar på Kristianstads centralsjukhus. :P Jag har spenderat otaliga timmar där och som jag skrev tidigare förlorat en normal relation med min pappa och andra i min närhet. Dock minns jag hur stöttande alla har varit. Jag har fått mycket presenter som lyst upp vardagen på sjukhuset från klassen, släkt och familj. Det har alltid betytt väldigt mycket för mig och det påminner mig om vilka otroliga människor jag omger mig med. <3

 

Jag hade bra och dåliga dagar. En bra dag kunde bestå av inhalationer två gånger om dagen (morgon och kväll), hosta minst 2 gånger minuten, är hemma för jag orkar ändå inte gå ut eller vara med kompisar. Detta är en BRA dag. En dålig dag var en dag i helvetet kändes det som. Minst tre inhalationer per dag (morgon, middag, kväll), oupphörlig hosta som hade med sig nästan litervis med slem. Ofta när jag var dålig hade jag IV och det betyder antibiotika fyra gånger om dagen. Jag låg och sov mestadels av dagen för jag hade en permanent trötthet sov berodde på syrebrist om natten. (Kan jämföras med sömnapné och det hade jag också på mina bra dagar.)  Jag kan också tillägga att ett inhalationspass tog mellan 1 timme till 1 1/2 timme!!!! 

 

Jag försöke alltid hålla humöret uppe och visade inte alltid hur jag egentligen mådde. Det var både bra och dåligt. Ingen vill ju se sjuk ut så ur den aspekten var jag expert men å andra sidan kände jag mig ensam i min kamp mot klockan och stängde ofta in mina känslor istället för att be om hjälp. Jag har alltid velat vara självständig och det har både hjälpt och stjälpt mig. 

 

När jag sattes på väntelista för nya lungor var det många tankar och känslor som virvlade genom huvudet. En lättnad att mina besvär hade uppmärksammats, en rädsla för operationen, rädsla för att jag inte skulle få lungorna i tid..... När dom väl ringde släppte alla rädslor och jag gick som på moln. Allt gick så snabbt från soffan till operationbordet så jag hann inte reflektera över hur det skulle kännas efter operationen eller på allt som faktiskt kunde gå fel. 

 

Under: Efter transplantationen gick allt förvånansvärt bra och jag vaknade efter ca. två dygn i narkos och var uppe från sängen nästan direkt (toabesök, hahaha!) Tiden inne på sjukhuset var både bra och dålig. Såklart gick inte allting tipptopp hela vägen och jag hade ont och slangar överallt men det var nästan inget jämfört med innan när jag inte ens kunnde andas. Jag förväntade mig ändå att allt skulle gå mycket svårare än hur det egentligen gick. Jag hade åldern på min sida och läkeprocessen förvånade även läkarna. Efter exakt en månad åkte jag hem och fortsatte mitt liv, men med ett helt nya par lungor. 

 

Efter: Nu är mitt liv förändrat till 100% och jag mår bättre än jag gjort på flera år! Jag inhalerar inte mer. Jag har inte syrgas. Jag har inte kvar min rullstol. Jag har APTIT!!!! Om ni har läst mitt inlägg där jag beskriver CF så vet ni att mycket av det slem som bildades i mina lungor svalde jag och hade därför ingen aptit. Nu har jag inte mer slem och äter mer än någonsin tillsammans med mitt kortison. (Om ni inte vet vad jag pratar om så får man extrem matlust av kortison) ;) Kort sagt, jag har bara drömt om detta livet och nu har jag fått det. 

 

Det går inte en dag utan att jag kollar mig i spegeln på mina ärr och tackar något högre för min andra chans till liv. Jag känner STOR tacksamhet till donatorn och hans/hennes familj för att dom tog beslutet att rädda någon annans liv. Donera du också! Gå in på socialstyrelsen.se/donationsregistret och ta ställning. Låt inte dina nära och kära stå där utan att veta vad DU ville. Ofta blir då svaret till donation; Nej. 

 

Hoppas ni fann min berättelse intressant. :) 

//Moa :)

Hej fin blogg!
I min blogg får du följa mig och mina 2 D-Ponnyer som jag utbildar själv till SvenskaToppen :)
Jag gör även gratis headers!
Kram<3

Hej Moa!
Vilken kämpe du är! Det är så kul att läsa om dina framsteg!! Jag är 21 och börjar bli sämre i min CF, läkarna har börjat nämna transplantation för mig. Kuratorn har frågat hur det känns och jag svarar att jag inte är så rädd för jag läst om flera som har op. och klarar sig bra! Blir så himla glad för din skull och hoppas att det går lika bra för mig när det blir min tur (det dröjer förhoppningsvis!!) :)
Kram från mig, fortsätt kämpa! :)